Barn hemma från skolan

Att barnet eller barnen är hemma från skolan är för många NPF-familjer, mer regel än undantag. På barnets allra bästa dag med bra sömn och frukost i magen så är utmaningen att gå till skolan oftast rejält stor redan då. Tillkommer då en dålig nattsöm, lite snuva, ingen aptit på morgonen eller läxförhör i mattematik eller kanske alla de sakerna på samma dag, så är motivationen för att åka till skolan inte på topp för att underdriva det en hel del.

Min egen lilla hemmasittare

I lång perioder har min lilla kille varit hemmasittare från skolan kring upp mot 30% vilket självklart blir kännbart när man driver eget företag, men å andra sidan har jag inte haft något chef jag behövt förståelse från utan kunnat lägga upp arbetsdagarna som jag själv velat (läs varit nödgat till). Jag har många gånger löst det med att arbeta nattskift istället och en del jobb får man gjort i små etapper även om det kostat energi att bli avbruten titt som tätt. Den stora fördelen är ju att jag har min arbetsplats hemma sedan sedan några år tillbaka och därför behövs inte det livet anpassas så mycket av Pandemin. Ytterligare en fördel är väl att vi inte lever tillsammans längre jag och barnens mor och turas om med barnen vilket gör att barnfria veckor kan man jobba 200% om det skulle behövas.

Så rackarns mycket självgående är han inte på någon annan uppgift än att spela onlinespel, vilket han gör med bravur och då är koncentrationen så enorm att både tid och rum glöms av. Ni vet om Skalmans mat & sov-klocka vore trasig. Fasiken vilken talang på att prata engelska han är när han pratar med sina engelsktalande spelkompisar, tänk om skolan kunde ta fasta på det och hitta en ingång till någon motivation där. Kanske kunde kommunen köpa in ett riktigt bra (inget gratis lekprogram) för att utveckla nyfikenheten på att programmera spel och designa/ skapa virtuella Världar och miljöer.

 

Skolans ansvar?

Behöver vi överhuvudtaget gå in på det? Ja tyvärr är det djupt tragiskt att det ska behövas för svaret är lika tydligt som självklart och återfinns i fet stil i de flesta av skolans styrdokument.

En skola för alla

Smaka på ordet och sätt er in i vilken känsla av uppgivenhet, stress och frustration ni skulle få om er kille i åk 4 eller tjej i åk 6 skulle stämplas i pannan som ett "bråkigt barn" eller "omotiverad unge" 

Han lyssnar inte och kan inte sitta still skulle kunna bytas ut till han hejar på Brynäs och har utstående öron så blir det väldigt tydligt att även en sådan odåga till unge har rätt till en skolgång som hjälper och utvecklar eleven till en stark och trygg framtida medborgare och arbetskraft. För ärligt talat hur skulle det se ut om alla som höll på Brynäs skulle leva på socialbidrag och ångestdämpande mediciner resten av sitt liv för att skolan inte ställt upp för dem och hittat sätt för dem att också passa in i klassen.

Riktigt tragikomiskt blir det när jag tänker tillbaka på när symptomen började framträda i 6-årsklassen. Där satt vi möte efter möte och fick höra att det var vårt ansvar att motivera honom till att förstå hur viktig skolan var. Det var vi som brast i uppfostran av vår son, vilket i praktiken skulle ha inneburit att vi lyckats med 50% av tvillingarna och misslyckats totalt med den andra halvan. Ja ni hör hur löjeväckande det låter eller hur. Sätter man till den dimensionen att hans mamma då arbetade som skolpsykolog och jag är utbildad lärare som då "endast" hade arbetat som pedagog i drygt 20 år då har åtminstone jag svårt att hålla mig för skratt.

Jag är uppriktigt ledsen både för min egen skull och framförallt för min grabbs skull att jag inte redan då förstod att det bästa hade varit att byta skola eller kanske t.o.m flyttat till en annan kommun. Men jag trodde väl och litade på min forna arbetsgivare och mina forna kollegor. Kanske blåögt och naivt, kanske en tro på mänskligheten eller en kombination av de båda faktorerna.

Hur påverkas vi av Covid-19

Läget redan innan Pandemin var hyfsat pressat och skolan hade detta år så långt fungerat hyfsat bra för min grabb utifrån ett helt annat perspektiv än vad gemene man skulle benämna som hyfsat. 

Jag hade ju fått rapporter från mina Kinesiska kontakter hur lamslagna deras samhälle blivit och sedan är jag som person en sådan som vill va förberedd på det värsta. Många skulle kanske benämna det som pessimist men jag ser det mer som att jag vågar tänka på hur morgondagen kan se ut vare sig jag befinner mig på toppen eller i dalgången när den kommer. En del tenderar har jag märkt att stoppa huvudet i sanden och slå upp skygglapparna mot allt utanför deras rosaskimrande bubbla av fullständighet.

Dessa faktorer gjorde att jag var förberedd när samtalet från skolan kom. Vis av erfarenhet så visste jag ju att det var ju liksom inte en fråga om det skulle komma utan mer när det skulle komma besked från skolan med vädjan till oss föräldrar att lösa deras problem. När nu hans ordinarie lärare hade gått i karantän med sin familj och de som vanligtvis brukar rycka in som vikarier inte vågade riskera att smittas genom att kliva in på skolområdet så förstod jag att det inte skulle handla om 2 dagar som han behövde va hemma utan att det skulle dra ut på tiden.

Mitt förslag som jag la fram och fick igenom var att grabben skulle få hemundervisning av en behörig lärare med lärarlegitimation som dessutom inte skulle kunna arbeta i sitt företag eftersom dennes son med dolt handikapp skulle va hemma från skolan.

Riktigt bra lösning och en eloge till kommunen som gick med på att anställa mig på timmar i detta prekära läge. Förhoppningsvis så kommer Pandemin att innebära en större flexibilitet från kommunernas sida framöver vilket gynnar alla elever och inte bara dem med särskilda behov.

Jag hoppas och tror att denna kris blir en ögonöppnare för många och framförallt för de politiker som håller i penningpåsen och skriver styrdokumenten, reglerna och lagarna. En ögonöppnare så vi efter avklarad kris har ett aningens mjukare och flexiblare samhälle som förstår vikten av att inte dra alla över en kam och behandla alla utifrån en fyrkantig mall av normalitet. Kanske vi i bästa fall också får en Försäkringskassa som hjälper även de svaga i samhället. Kanske stöttar och bidrar till att en familj som redan går på knäna kan ta sig framåt istället för att kontra ett rop på hjälp med en anmälan till socialkontoret. Kanske ett samhälle som förstår vikten av att stötta även den lilla företagaren och handla lokalt och inte bara skapa ett regelverk som flörtar med bolag stora som Volvo så de inte flyttar utomlands eftersom de likafullt flyttar utomlands förr eller senare. Volvo lär ju dessutom aldrig ha blivit stora utan att först ha varit små, eller tänker jag helt fel?

Hur blir det nu efter påsklovet

Just nu när påsklovet närmar sig sitt slut så beror fjärilarna i magen på hur grabben tar sig tillbaka till skolan. Vi föräldrar har ju inte fått besked om det är skola som vanligt om några dagar eller fröken fortfarande är hemma i karantän eller om hennes sons dagis är stängt pga rådande omständigheter. Dessutom så vet vi föräldrar att han brukar ha otroligt svårt att gå tillbaka till skolan efter ett lov, nu var det ju över 5 veckor sedan han senast var i skolan så risken för skolvägran på måndag är överhängande. Det är en sådan sak som skolan tenderar att glömma av och sedan stå frågande över, som att de inte lär sig av sina misstag eller så är det så cyniskt att de inte blir tillräckligt påverkade för att minnas det till nästa gång. Jag menar det brukar ju lösa sig för dem. Eftersom han är hemma så blir det ju inte extra jobbigt för dem när en sådan situation uppstår.

Jag antar att livet fortsätter som vanligt för denna pappa och vi tar en dag i taget med reservplaner om företagskostymen måste bytas ut till papparollen under dagtid kommande vecka också.

One Reply on “Barn hemma från skolan”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *