Resfeber deluxe kan övervinnas

Det jag inte kan kontrollera är en läskig utmaning.

Jag tycker själv att det nya oväntade och improviserade kan va läskigt och utmanande. I en ålder av 47 jordsnurr så har jag väl ändå tränat upp min förmåga en del men är man 12 år så kan det va en rejäl utmaning. 

Addera på detta:

  • autism
  • sepparationsångest
  • byte mammavecka till pappavecka
  • planerad sportlovs-slapp en hel helg vid datorn
  • storasyster som är i den snäsiga veckan på månaden
  • tvillingbror som är helt nyligt insnöad på skateparker och vilken bräda och hjul som.... osv.
Och ni förstår att härdsmältan är nära när pappan med riktigt lite förberedelsetid helt plötsligt kommit på att en spontan bilresa ner till Skåne och tillbaka under helgen är det som flocken ska göra.
Jag vaktar din rygg, husse.
Prise gud för bärbar dator och inga tuggbara sladdar för att komma åt nätverket.
Leija en stjärnmotivator
Under en resa på 4+4 timmar så hinner man igenom en del namnförslag men till slut landade vi i Leia från Starwars passade till den valp vi skulle hämta. Leija är av rasen Strävhårig Vorsteh vilket är en lugn och stabil ras, full med arbetsvilja och jaktlust. Hundar, ja djur i allmänhet är till skillnad från människor väldigt okompliserade varelser att kommunicera med och behandlar du dem väl och med respekt så har du en trogen följeslagare i vått och torrt. Om man som barn har problem med det sociala samspelet och affektreglering så finns genom familjens sällskapsdjur alltid en varm kompis som lyssnar och slickar frustrationens tårar

Hur gick då själva roadtrippen?

Som så många gånger tidigare när någon aktivitet utanför hemmet ska ske så kunde det ha slutat innan det ens börjat. Otaliga är de gånger som övriga familjens önskan har fått stå tillbaka för det dolda handikappet som har satt käppar i hjulet och känslan av världen där utanför hemmets trygga vrå är osäker, ostrukturerad och övermäktig. I perioder så kan det t.o.m vara ett oövervinnligt stort projekt att åka upp på byn i "stora" Orsa , med strax under 6000 personer, för att köpa mjukglass.
Reservplan behövs alltid har jag och barnens mor lärt oss, så i detta fall blev reservplanen att skolveckan skulle de alla tre kunna bo hos henne fastän det egentligen var pappa-vecka och jag själv kunna dra iväg och hämta valp och i så fall hade jag nog åkt tåg istället för bil de 130 mil det rörde sig om.
Livet är inte förutsägbart och för några veckor sedan blev det uppenbart tydligt när den 11-åriga hund vi hade på grund av en skada fick lov att lämna oss väldigt oplanerat. Detta tog naturligtvis hårt på oss alla och siktet har sedan dess varit att hitta en valp eller unghund som kunde fylla tomrummet. Så när jag och den skate-tokiga grabben på väg hem från en arbetsresa fick nys om denna valp som var leveransklar så verkade det som en bra lösning. Det mindre bra i lösningen var väl framförhållningen och bristen på förberedelse men jag ringde barnens mor och hon kunde presentera idén för de två barnen som skulle komma till mig senare på fredagseftermiddagen när jag kommit åter till Orsa.
Raja

Rätt motivator underlättar men löser inget

Trots att de blev eld & lågor över att få åka och hämta en valp så blev det gråt och tandagnissel när vi skulle till att lämna mammans trygga lägenhet. I min grabbs hjärna så kokade det av alla möjliga scenarion av jobbiga saker som kunde hända under resa med främmande mål, där en stor del av svårigheten säkerligen bestod i att inte va den som saboterade syskonens översvallande glädje över roadtrippen. Tills sist kunde vi komma oss i bilen med hjälp av att tänka att vi åker till Mora till att börja med och sedan känner vi hur det känns när vi väl kommit iväg, men som reseledare så sitter man där med hjärtat i halsgropen och hoppas resfebern ska avta och inte eskalera.
Vid 17 snåret på fredag tog resan sin början och ett möjligt övernattningsställe googlades fram vilket blev i Mariestad, hyfsat mitt på rutten med cirkus 4 timmar i bil kvar på lördag fm. Laddare, surfplattor, hörlurar och kaffe (det sistnämnda till chaffisen) är de magiska ingredienserna i att kunna åka länge i trångt utrymme och hålla sams med syskonen. Denna gång hade jag i farten fått med mig mina jägarkåpor med bluetooth och medhörning eftersom ljuden ut ur munnen på mina 12-åringar tenderar att bli mindre om intrycken in i öronen också är mindre.

Nu är skoldagen slut och barnen på ingång hem så resten av resan och hur vi lyckade lösa övernattningar, nervösa och pirriga unga förstagångsvalpköpare för att inte tala om ett bilföre som kan få vilken vuxen man som helst att gråta redogör jag mer om i nästa blogginlägg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *